Rättssäkerhet som princip är viktig. Men den här texten handlar inte om den idén – utan om verkligheten som innehåller en psykologisk nedbrytning av försvarsadvokater. Rättsstaten är en vacker princip. Men här ska vi titta på vad den har gjort med människorna som ska bära upp den.
Säg ”försvarsadvokat” och många ser en principfast försvarare av rättssäkerhet. Men de är en av Sveriges mest skyddade grupper – statligt finansierade, klienttilldelade, timfakturerande halvstatliga byråkrater i en kostym finansierad av skattemedel. De livnär sig på skattepengar men låtsas vara självständiga. Hela deras karriär bygger på att staten skickar dem klienter – ofta människor de inte ens vill ha att göra med.
Försvarsadvokater är inte fria aktörer på en öppen marknad. De är en del av en statlig process där de tilldelas klienter via domstolen, får betalt av staten oavsett utfall, och tjänar mer ju längre processen drar ut. Det är inte entreprenörskap. Det är bidragsförsörjning. De flesta försvarsadvokater drivs inte längre av ideal, utan av full trygghet.
De vill egentligen inte ha med sina klienter att göra
Många av dem föraktar sina klienter. Det ser man tydligt när man kommer i kontakt med försvarsadvokater. De lever i ett ständigt rollspel – där de låtsas kämpa för personer de i grunden inte tror på, och själva inte vill ha något att göra med.
I sina tal pratar de gärna om att ”försvara rättsstaten”. Men det är en fras de har lärt sig som en skådespelare lär sig ett manus – inte en övertygelse. Systemet har lärt dem att låta trovärdiga, inte att vara det.
Utbildade för att säkra en skattefinansierad inkomst
Försvarsadvokat är inget riktigt yrke. Det är en bidragslösning för juridikstudenter som vill ha garanterad inkomst utan att behöva jaga kunder, bygga affär eller ta risk. Staten delar ut klienter, staten betalar fakturorna, staten säkrar lönen. Allt försvararen behöver göra är att infinna sig – och debitera. De behöver varken skaffa egna klienter eller ansvara för att behålla dem.
Ingen konkurrens. Ingen prestation. Inget ansvar för utfall. Klienterna tilldelas automatiskt. Det finns alltid en misstänkt, och det finns alltid en försvarare redo att ta betalt. Det är en juridisk bidragsmodell – där varje timme, varje inlaga och varje meningslös formulering i domstol blir skattekronor i fickan.
Försvarsadvokaten behöver inte vara övertygad om något. Inte ens intresserad. Systemet kräver bara att han dyker upp, mumlar något juridiskt och skickar faktura. Och det fungerar. Skattebetalaren betalar, domstolen fördelar pengarna, försvarsadvokaten fakturerar. År efter år. Det är ett maskineri för försörjning.
Staten måste leverera klienter.
Det vore ju orimligt att kräva att advokater faktiskt skaffar sina egna kunder – som folk i vanliga yrken. Tänk dig själv: springa runt och hitta varenda halvt oduglig, paranoid, ljugande småbrottsling, och sen sitta i rättssalen och låtsas tro på vad han säger.
Staten vet att ingen advokat skulle stå ut med det, så man gör en deal:
Klienterna kommer serverade så länge advoktaterna först utbildas för att kunna hoppa in i bidragssystemet. I gengäld blir advokaterna fast i ett bidragsberoende.
De omges av lögner
De vill ut, men fastnar.
Jag såg det hos en försvarsadvokat. Jag hörde det från en annan försvarsadvokat:
“Vi litar inte på någon.”
“Inte ens på dig själv?”
Det blev tyst.
Försvarsdvokater bygger inte. De väntar tryggt.
Klienter tilldelas. Arvoden betalas.
Det är inte kamp. Det är bidragsförsörjning.
Och den som blir försörjd slutar bygga.
Många försvarsadvokater föraktar sitt eget yrke
Många försvarsadvokater vet att spelet är riggat: de ber sina klienter ljuga, många klienter ljuger självmant, vissa domare dömer slentrianmässigt, vissa rättegångar är bara formalia. Men de spelar med. För de får betalt oavsett. De har trygg inkomst och låg risk. De behöver inte tro på något. De behöver bara upprepa fraser. När det pågår i åratal suddas moralen ut.
Många försvarsadvokater vet att de lever i en lögn.
De vill ut från den hemska bubblan – men tryggheten är för bekväm.
Så de stannar. Fakturerar. Spelar rollen hela sina liv.
När försvarsadvokater gång på gång för vidare lögner i förhör och rättssal, och representerar människor de vet ljuger, påverkar det mer än bara deras yrkesroll. Lögnen blir rutin. Rollspelet de spelar i domstolen följer med hem. Gränsen mellan yrke och verklighet suddas ut – tills de inte längre vet vad som är äkta. De slutar lita på andra. Och till slut: inte ens på sig själva.
Så nu vet du – deras självbild är bara ett skal. De spelar en professionell version av sig själva – som de själva inte tror på längre. Och även om det finns en idealistisk fin försvarsadvokat – så är den personen inlåst i ett system som trycker ner just dennes fina ideal.
Att vara försvarsadvokat i Sverige är att svika sig själv. Du vet vad du har blivit. Och du vet varför. Låt denna artikel vara en väckarklocka att söka nya vägar, där ideal och självrespekt kan återfinnas, kanske i andra yrken eller roller.
