Evangelikalismen växte fram under 1700-talet med betoning på personlig tro, omvändelse, bibelns auktoritet, väckelse och mission. Missionen hade då en relativt enkel andlig prägel och saknade koppling till profetiska scenarier. Samtidigt hade Isaac Newton – som förutom vetenskapsman också var en ivrig bibeltolkare – redan på 1600-talet formulerat tanken att historien styrs mot en slutpunkt där judarnas återvändande till Israel spelar en avgörande roll.

Dessa idéer skulle inte få genomslag direkt, men de låg som ett intellektuellt frö. Under 1800-talet plockades de upp och systematiserades av John Nelson Darby och senare Scofield, som gjorde ändetidstolkningarna till själva centrum för evangelikal teologi och mission.

I den ursprungliga kristna tron sågs kyrkan, Kristi kropp, som det nya Israel där Guds löften fullbordades i Kristus. I modern evangelikalism har denna förståelse förändrats: här skiljer man mellan Israel och kyrkan som två parallella spår i Guds plan. En avgörande tanke är att det judiska folket måste återvända till landet Israel innan Jesu återkomst kan ske.

Evangelikalism tro är också sionism

För att förstå hur evangelikal tro formats och varför den påminner så mycket om sionismen, måste vi titta på fyra gestalter som formade rörelsen.

Det betyder inte att evangelikalerna följer sionister. De står på sin egen teologiska grund. Men märkligt nog använder de samma verktyg, profetiorna, historien, Israel – fast med olika mål. Evangelikalerna väntar på Jesu återkomst, medan judarna väntar på en messias av Davids ätt.

Isaac Newton (1643–1727): lade det intellektuella och teologiska fröet om judarnas återvändande till det ”heliga landet”.

Newton försökte med hjälp av Bibeln (särskilt Daniels bok) räkna ut när världen skulle gå mot sitt slut. Han spekulerade t.ex. i att den yttersta tiden inte kunde inträffa före år 2060. Detta visar att han såg historien som ett schema styrt av Gud – samma sätt att tänka som senare präglar dispensationalismen.

Newton lade inte bara fröet om judarnas återvändande, utan också idén om att historien är ett gudomligt schema, att katolicismen är antikristlig, och att Bibelns profetior måste tolkas bokstavligt. Dessa idéer återkommer sedan hos Darby, Scofield och Hechler – men i mer systematiserad form.

John Nelson Darby (1800–1882), irländsk präst och grundare av Plymouthbröderna, formulerade dispensationalismen. I denna lära skiljs Israel och kyrkan som två olika spår i Guds plan, och judarnas återvändande till landet ses som ett nödvändigt villkor för Jesu återkomst. Darby blev därmed fadern till modern kristen sionism och idén om ”rapture” (bortryckandet).

William Hechler (1845–1931), anglikansk präst och diplomat, tog Darbys idéer in i politiken. Han och judiska sionistfadern Theodor Herzl blev nära vänner, och Herzl kallade Hechler sin närmaste allierade. Genom Hechlers kontakter fick Herzl tillträde till Europas elit. Theodor Herzl, ofta kallad sionismens fader, publicerade 1896 boken Der Judenstaat (”Judestaten”), där han argumenterade för att det judiska folket behövde en egen nationalstat. Boken lade grunden för den moderna sionistiska rörelsen och den första sionistkongressen i Basel 1897. Denna rörelse kom i sin tur att bana väg för Balfourdeklarationen 1917, där Storbritannien uttalade sitt stöd för ett judiskt nationalhem i Palestina.

Cyrus I. Scofield (1843–1921) gjorde Darbys teologi massivt inflytelserik i USA och senare i Latinamerika genom Scofield Reference Bible (1909). Denna blev standardbibel bland många evangelikaler och spred en tolkning som knöt kristen tro direkt till sionism – något som kom att forma hela amerikansk politik.

Darby, Scofield och Hechler höll visserligen fast vid kristendomens centrala dogmer, men lade till en särskild tolkning av Israel, kyrkan och ändens tid. Just detta tillägg gör att deras läror i dag betraktas som kätteri.

Hoppet om Jesu återkomst

Hos Newton, Darby, Scofield och Hechler var hoppet om Jesu snara återkomst kärnan i tron. Deras skrifter och tolkningar formade en världsbild där historien styrs mot en slutpunkt: först judarnas återvändande till Israel, därefter Kristi återkomst.

Detta hopp lever vidare bland evangelikaler i dag. I över hundra år har generationer predikat att ”tiden är nära”. Varje krig i Mellanöstern, varje konflikt kring Jerusalem tolkas som ännu ett tecken. Många evangelikaler väntar fortfarande otåligt på rapture, övertygade om att de kommer få uppleva Jesu återkomst i sin egen livstid.

CIA och judiska intressen påverkar evangelikalism

Det är väldokumenterat att USA – inklusive CIA – under kalla kriget använde religion som ett verktyg i kampen mot kommunismen i Latinamerika. Evangelikala kyrkor sågs då som en motkraft mot den katolska befrielseteologin, som ofta hade vänsterpolitiska inslag. Om detta var huvudorsaken till att sprida evangelikalism i regionen är dock oklart; bevisen pekar snarare på flera samverkande faktorer.

En av de viktigaste faktorerna var spridningen av dispensationalismen, en teologi med tydligt sionistisk prägel. Genom denna undervisning kom både amerikaner och latinamerikaner att betrakta staten Israel inte bara som ett land, utan som ett heligt objekt som skulle vördas och försvaras till varje pris.

Vem finansierade Scofield bibeln?

Det finns starka indikationer som visar att den judiska Rothschild-familjen finansierade Scofield-bibeln. Sambandet är en teori som uppstod därför att Scofields teologi senare kom att tolkas som mycket gynnsam för sionismen, och eftersom Rothschilds var starkt förknippade med finansiering av sionistiska projekt – kom de att pekas ut.

Varför blev latinamerikaner sionister utan att veta om det?

De flesta pingst- och evangelikala kyrkor i Latinamerika formades av amerikanska missionärer och bibelskolor präglade av dispensationalism, där Israel ses som central i ändens tid. Med väckelsen följde också hela det amerikanska paketet: personlig omvändelse, helig Ande, fundamentalism – och en självklar sionistisk syn.

I stora delar av Latinamerika, särskilt i Centralamerika, ser man hur människor bär Israels flagga på sina bilar, bussar och hus. De har Davidsstjärnan runt halsen, i sina kyrkor och viftar ofta med Israels flagga under gudstjänster och evenemang, ibland till och med istället för sitt eget lands flagga. Kyrkliga sånger sjungs med israeliska symboler i centrum.

Frågar man vanliga människor varför de gör detta, har de ofta inget tydligt svar. Förklaringen ligger i att deras pastorer – starkt influerade av USA – har fört in en teologi där dagens Israel ses som identiskt med det bibliska. För många har detta blivit en självklar doktrin snarare än ett genomtänkt ställningstagande.

Mission som drivkraft

Protestantiska missionssällskap (1800-talet)
Under 1800-talet organiserade sig väckelserörelsen i missionssällskap som skickade ut tusentals missionärer till Afrika, Asien och Latinamerika.

Amerikansk evangelikalism (1900-talet →)
I USA fick mission en ny intensitet genom väckelsepredikanter, bibelkonferenser och senare TV och radio. Evangelikaler betonade ”The Great Commission” som kyrkans huvuduppgift och såg sig själva som en motpol till katolicism och ortodoxi. Därför missionerade de inte bara bland icke-kristna, utan även bland katoliker och ortodoxa – något som av dessa kyrkor betraktas som kätteri.

Evangelikal mission i praktik
Det sätt evangelikaler bedriver mission på är intensivt, globalt och ofta aggressivt. För ortodox tradition är detta problematiskt: man menar att tron måste växa fram i hjärtat genom ett fritt sökande efter Gud, inte genom övertalning. Evangelikal mission uppfattas därför som manipulation – mer ett uttryck för amerikansk kultur av tävlan och konkurrens än för genuin andlighet.

Konsekvensen
Just denna aggressiva och gränsöverskridande mission är en av anledningarna till att både den ortodoxa och den katolska kyrkan ofta kallar evangelikalismen för ”splittrande” och i förlängningen ”korrupt”.

Putin förbjuder evangelikal mission

För Putin är evangelikal mission inte i första hand ett andligt projekt, utan ett geopolitiskt verktyg för USA och Israel. Men kanske även har Putin en syn på att evangelikaler försöker väcka Messias igen!.Därför valde han att begränsa den kraftigt genom den så kallade Yarovaya-lagen från 2016, som motiverades med kampen mot extremism och förbjöd missionsverksamhet i icke-religiösa miljöer.

I grunden verkar Putins handlade om att minska risken för att evangelikalismen sprider sionistiska idéer och på så sätt korrumperar det ryska samhället med utländska influenser. Missionen är nämligen central i evangelikalismen: det är genom den som nya anhängare rekryteras. Få människor söker sig själva till denna gren av kristendomen – de flesta blir aktivt värvade.

Vad är judeo-christian?

Du har kanske hört att politiker i USA och Israel använder termen för att framställa judar och kristna som om de delade samma värderingar. I själva verket är det ett modernt begrepp, skapat för att beskriva en politisk allians mellan evangelikal kristendom och judendom – inte kristendomen i sin helhet.

Stora delar av den övriga kristenheten tar avstånd från den evangelikala tolkningen av dagens Israel och de noter som angetts i Scofield-bibeln.

Så påverkar dagens evangelikalism

Evangelikalismen lever vidare i USA genom kultur- och politikfrågor som abort, äktenskap och utbildning, vilka mobiliserar väljarna. Men rörelsens teologiska hjärta är Israel: staten Israels existens och Jerusalems roll tolkas som bevis på Guds plan. Allt annat – kulturkrig, personlig omvändelse, megakyrkor – är sekundärt. Israel är den röda tråden som håller ihop hela världssynen.

Evangelikala organisationer som Christians United for Israel (CUFI) samarbetar öppet med judiska pro-Israel-grupper som AIPAC för att driva igenom stöd till Israel i kongressen. Israels premiärministrar talar regelbundet vid evangelikala sammankomster i USA. Rörelsen samlar också in stora summor pengar till projekt i Israel, från välgörenhet till bosättningar.

Slutetiden är nära nu

Evangelikalismen är till sin natur ett apokalyptiskt och politiskt projekt. Missionen handlar inte i första hand om att föra människor in i en djupare andlighet – även om det ibland sker som en följd – utan om att forma dem till en gemenskap i ständig väntan på Jesu snara återkomst.

I praktiken har evangelikalismens tyngdpunkt förskjutits dramatiskt: från Kristus som centrum och kyrkan som hans kropp – till staten Israel och ändetidens scenarier. För många evangelikaler är detta inte längre en sidofråga, utan själva hjärtat i tron: att allt i vår tid pekar mot slutet.

Och för dem är budskapet tydligt – vi står inte längre långt borta. Vi närmar oss.