Miljonprogrammet var ett bostadspolitiskt program som genomfördes av Socialdemokraterna mellan 1965 och 1974. Man byggde cirka 100 000 nya lägenheter varje år under en period på tio år, alltså ungefär 1 miljon lägenheter.
När staten lägger sig i blir nästan allt till det sämre och det spelar ingen roll om det är vänster eller höger som gör det. Det är bättre om staten håller sig borta så mycket som möjligt. När någon försöker spela god, var på din vakt. Bakom det som verkar gott gömmer sig oftast något ont. Miljonprogrammet är ett tydligt exempel. Ingen vill bo där – det är Sveriges mest usla områden.
Många hyresgäster som bor i miljonprogramsområden skäms över att kalla det sitt hem. Dessa områden är starkt stigmatiserade och har ett dåligt rykte. Det är inte ett genuint samhälle; det är ett konstgjort område skapat av staten. Staten är den som har byggt detta elände. Det är konstgjort och saknar äkta charm och kultur.
Statens sociala plan – tvinga in alla i systemet
Dessa områden byggdes för att stödja den svenska välfärdsstaten till varje pris. Man ville göra allt för att välfärden skulle överleva. Många som kom till miljonprogramsområdena, kom hit som en slags slutstation. Tanken var att tvinga in var och en av de fattiga in i det svenska samhällets maskineri. Alla skulle arbeta och bidra till att upprätthålla välfärdsstaten, oavsett vad det skulle kunna kosta i framtiden.
Att förvänta sig förändring i miljonprogramsområdena är bara en dröm. Staten har skapat en social segregation som är svår att hitta i andra länder. De som planerade detta tänkte på hur de kunde placera de fattiga människorna på ett ställe där de kunde bli en resurs.
De som har ekonomiska möjligheter flyr
Fråga någon i dessa områden vad de skulle göra om de hade mer pengar, och de kommer att svara att de vill fly från dessa skitställen och köpa något bättre och säkrare. De vill bort från social oro, brottslighet och den stigma som är förknippad med deras område.
Många ungdomar uppväxta i dessa områden tycker att drömmen och framgången är uppnådd så snart de lyckas flytta till en bättre grannkommun någon kilometer bort. Det är lite tragiskt. På samma sätt som med många andra projekt i samhället som staten har skapat, vill människor fly från dessa statliga skapelser. De känner lycka när de lyckas fly från statens skapelse.