Det här borde vara en alarmsignal för varje företag som anlitar personal utanför Sveriges gränser: samma lön riskerar att beskattas två gånger – först i den anställdes hemland enligt lokal lagstiftning, och därefter i Sverige genom att lönen omklassificeras och läggs på en styrelseledamot. I ärendet drivs dessutom ett närmast absurt resonemang där styrelse 1 föreslås beskattas för en utlandsanställds lön enbart därför att styrelse 2 uppges ha en privat relation med den anställda. Parallellt föreslås ytterligare utlandsanställdas löner beskattas hos styrelse 1 på den enda grunden att det rör sig om utlandsutbetalningar
I ett pågående ärende driver Skatteverket linjen att löner som betalats ut till utlandsanställda i praktiken ska beskattas som inkomst hos bolagets styrelse eller företrädare. Inte för att man har visat att styrelsen fått pengarna. Utan – som det framstår – därför att betalningarna gått till utlandet.
Det är svårt att beskriva detta som något annat än ytterligare en skandal hos Skatteverket
“Utland” är inte ett bevis det är en allergi Skatteverket är allergiska mot
Att ett bolag betalar lön till en identifierad person i ett annat land är i sig inget märkligt, det sker varje månad i Sverige. Det är en realitet i en digital och internationell arbetsmarknad. Utbetalningssättet förändrar inte betalningens natur: lön är lön även när den passerar gränser.
Om Skatteverket vill göra gällande att lönerna i själva verket har tillfallit styrelsen, måste myndigheten göra det som rättsstaten kräver: peka på konkret, transaktionsspecifik bevisning. Vem påstår man fick pengarna? Hur? När? Genom vilket flöde? Var är beviset bevisningen mer än att det är en utlandsbetalning?
Utan sådan bevisning blir “utlandsbetalning” bara en stämpling Skatteverket är allergiska mot – inte en beviskedja.
Anställd har relation med styrelse 2 – Skatteverket vill beskatta styrelse 1 för hennes lön
Det låter otroligt men det är sant. Tänk att behöva bli beskattad personligen för löner som betalas ut till anställda i utlandet för att någon annan i styrelsen har en relation med just den utlandsanställde.
Skatteverkets logik faller, och det hårt.
Skatteverkets logik når nästan en ny nivå: en relation påstås finnas mellan en utlandsanställd och styrelseledamot 2 – och slutsatsen blir att styrelseledamot 1 ska beskattas i Sverige för den utlandsanställdes lön. Det är inte granskning, det är gissningskedjor.
Ska man beskatta styrelseledamot 1 för någon annans lön måste Skatteverket visa en konkret transaktionskedja. Inte hänvisa till att någon annan i styrelsen har en relation med den utlandsanställde. Det är ju skrattretande.
Dubbelbeskattning – samma lön beskattas två gånger i två olika länder
Det ska också framhållas att Skatteverkets resonemang riskerar att leda till dubbelbeskattning: utlandsanställdas löner beskattas normalt som arbetsinkomst i deras hem- och/eller arbetsland enligt där gällande regler, och eventuella skatteavdrag/rapportering sker utifrån det landets system. Om samma utbetalningar därutöver omklassificeras och beskattas som inkomst hos styrelsen i Sverige, beskattas i praktiken samma löneutbetalning två gånger – dels hos den faktiska mottagaren utomlands, dels hos en annan person i Sverige – utan att det finns sakliga skäl eller konkret bevisning för att betalningen i realiteten tillfallit styrelsen.
Det verkliga arbetet ignoreras
Företaget hänvisar till omfattande underlag som visar att arbete faktiskt har utförts – bland annat stora mängder publicerat material kopplat till verksamhetens webbprojekt, där utlandsanställda varit centrala i produktionen. Kort sagt: det finns substans, volym och spårbarhet.
Och just därför blir myndighetens hållning så anmärkningsvärd: när verkligheten är omfattande produktion, tycks analysen reduceras till en magkänsla om att “det låter osannolikt” ”Vi gillar inte utlandet” ”Vi är allergiska mot skatt som betalas i andra länder”.
Det är inte en revision. Det är ett narrativ.
Det som ser ut som “myndighetsaktivism”
Begreppet myndighetsaktivism diskuteras ofta i offentligheten som en känsla av att beslut drivs mer av hållning än av prövbar bevisning: att man “vill nå ett resultat” och sedan letar argument som passar.
Om uppgifterna i detta ärende stämmer, är det exakt den oroande logiken som syns här: internationella löner behandlas som något suspekt i sig, och beviskravet tycks flyttas från myndigheten till den enskilde. Det är en omkastning av rimliga processprinciper.
En myndighet får utreda hårt. Men den får inte ersätta bevis med antaganden, gissningar, aktivism – och den får inte skapa sin egen bevisstandard när slutsatsen redan är bestämd.
