En svensk företagsledare har betalat löner till anställda i utlandet för att producera AI-material till sina webbplatser. Trots detta kräver Skatteverket honom nu på cirka 290 000 kronor genom att påstå att löner som gått till de anställda egentligen har tillfallit honom själv.

Det som följer är så grovt att man knappt tror att det är sant. Skatteverkets beslut präglas av aktivism, teknisk okunskap och en uppenbar vilja att få verkligheten att passa en redan bestämd historia. När myndighetsutövning bedrivs på det sättet blir resultatet inte rättssäkra beslut, utan grovt inkompetenta beslut.

Skatteverket gör alltså gällande att löner som betalats ut till de utlandsanställdas bankkonton via Wise och MoneyGram i själva verket har tillfallit företagsledaren, trots att myndigheten inte har presenterat ett enda faktiskt bevis för detta. Samtidigt har Skatteverket ändrat sin argumentation gång på gång när tidigare påståenden har spruckit. Det förstärker intrycket av att myndigheten inte följer bevisningen, utan försöker anpassa sina resonemang för att i efterhand få en redan bestämd slutsats att framstå som hållbar.

Först påstår Skatteverket att inget som helst SEO-material existerar

Under utredningens gång utgick Skatteverket först från att det inte fanns något verkligt SEO-material. Och när man bedriver aktivism måste man också försöka få den teorin att hålla. Det gjorde Skatteverket också, men inte med en rättvisande metod och inte med en metod som faktiskt stödde myndighetens teori, utan med ett resonemang som närmast framstår som en ren fantasiteori.

Skatteverket granskade startsidorna på företagsledarens webbplatser och konstaterade att det där inte fanns spår av tusentals AI-genererade artiklar. Problemet med det resonemanget är att det bygger på en helt felaktig utgångspunkt. Det är inte på startsidan man normalt letar efter den typen av material. Vem publicerar tusentals AI-genererade artiklar på en startsida? Resonemanget framstår därför inte som seriös analys, utan snarare som ett försök att skriva fram något som förhoppningsvis passar den felaktiga bild Skatteverket försöker måla upp.

Skatteverket lutade sig också mot Wayback Machine, alltså ett verktyg som visar förändringar på en specifik URL över tid, för att försöka avgöra om tusentals artiklar existerar. Myndigheten granskade webbplatsernas startsidor, konstaterade att texterna där inte förändrats nämnvärt och drog därefter slutsatsen att separata AI-artiklar på undersidor därför inte kan ha publicerats. Det resonemanget visar på en mycket låg förståelse för hur digital publicering fungerar. Att en startsida är oförändrad säger ingenting om huruvida stora mängder artiklar har publicerats på separata undersidor. Det framstår därför inte som en seriös utredningsmetod, utan som ett försök att hitta något som kan användas för att stödja en redan bestämd slutsats.

Sedan erkänner Skatteverket att AI artiklarna finns

När den första linjen inte håller blir det ännu märkligare.

Då börjar Skatteverket i stället beskriva hur materialet ser ut. Plötsligt talar myndigheten om mallar, variationer, duplicering, återanvändning och mindre textjusteringar. Med andra ord börjar Skatteverket beskriva hur artiklarna är uppbyggda.

Där avslöjar myndigheten sig själv.

För man kan inte först försöka få det att låta som att artikelproduktionen inte existerar och sedan börja redogöra för hur samma artiklar har byggts upp. Antingen finns materialet att analysera, eller så gör det inte det. Man kan inte ha båda positionerna samtidigt.

Det är just därför ärendet ser så illa ut: Skatteverket verkar byta argument när det förra argumentet faller, men försöker ändå hålla fast vid samma slutsats.

Skatteverket beskriver arbetet – men låtsas ändå att arbetet inte utförts

Det här är kanske det mest absurda i hela ärendet.

När Skatteverket beskriver att materialet bygger på mallar, variationer och återanvändning beskriver myndigheten egentligen själva arbetsmetoden bakom storskalig AI-assisterad innehållsproduktion.

Det är alltså en beskrivning av hur arbetet gjorts.

Men i stället för att dra slutsatsen att arbete faktiskt utförts försöker myndigheten vrida det till att arbetet ändå inte riktigt ska räknas. Det är fullständigt bakvänt. Standardiserad produktion är fortfarande produktion. Mallbaserat arbete är fortfarande arbete. Duplicering och variation är inte bevis för att inget gjorts, utan tvärtom bevis för att innehåll har tagits fram.

Skatteverket ser alltså spår av arbetet, beskriver spår av arbetet och menar ändå att arbetet inte finns. Det är inte seriöst.

När första teorin faller byter Skatteverket bara teori

Det mest oroande är att Skatteverket inte verkar korrigera sig när en linje spricker. Myndigheten verkar bara byta till nästa.

Först ifrågasätts om AI-artiklarna över huvud taget finns.
Sedan beskrivs AI-artiklarnas struktur.
Sedan flyttas fokus till om materialet är för enkelt eller för mallbaserat.
Sedan till språk.
Sedan till kvalitet.
Sedan till betalningsflöden.

Mönstret är tydligt: slutsatsen ligger fast, men vägen dit ändras hela tiden.

Det är därför detta luktar aktivism. En myndighet som utreder objektivt ändrar slutsats när underlaget kräver det. En myndighet som jagar en bestämd utgång byter i stället argument tills något kanske håller.

Hela ärendet luktar aktivism mot utlandslöner

Det obehagliga intrycket av hela ärendet är att Skatteverket verkar ha reagerat mer på att löner betalats till utlandet än på vad bevisningen faktiskt visar.

Det är svårt att komma ifrån den känslan när myndigheten:
först ifrågasätter om arbetet finns,
sedan beskriver materialet som om det finns,
sedan byter argument,
sedan buntar ihop olika betalningar,
och hela tiden försöker landa i att lönerna ändå på något sätt ska ses som företagsledarens egna pengar.

Det ser inte ut som en lugn och objektiv utredning.

Det ser ut som en myndighet som från början ogillar upplägget: utlandsanställda, AI, digital produktion, SEO och betalningar över gränser. Och när myndigheten ogillar upplägget verkar resten av processen ha handlat om att få den känslan att se juridiskt respektabel ut.

Det är därför ordet aktivism ligger nära till hands.

Slutsatsen verkar ha kommit först – argumenten efteråt

Det här är till sist det mest allvarliga.

Allt tyder på att Skatteverket inte stegvis utrett sig fram till en slutsats. I stället verkar slutsatsen ha kommit först: att lönerna inte ska godtas som verkliga löner till verkliga anställda.

Därefter har myndigheten prövat olika vägar för att komma dit:
inga artiklar,
fel typ av artiklar,
för enkel produktion,
för låg kvalitet,
fel språk,
fel betalningsflöden.

När en väg inte håller tas nästa fram.

Det är inte så rättssäker myndighetsutövning ska fungera.